Byfesten i Cortegana, med mera spanskt

Ett litet tillägg om AZAFRAN först. Saffran från andra länder än Spanien kan vara av deras variant av Saffranskrokusen t ex Crocus sativus ssp cartwrightiensis (Grekland) och den har lite blekare färg och doftar svagare, men då kan man blanda den med lite av en äkta spanjor och få fyllig och fin smak. Grekisk, kanarisk, italiensk (från rätt krokus men se upp även där, det ska dofta saffran om än svagt!) ...

Vi har besökt Huelva-trakten och det var en upplevelse att få "kryssa" skedstork i Coto Doñana. Ett besök i den nationalparken kan vi rekommendera! Alldeles i närheten ligger den lilla "spökbyn" El Rocío på en sandslätt, och byn befolkas bara en gång varje år då tusentals människor kommer för att låta sina madonnor möta madonnan i El Rocío. Läs här om La Romeria de el Rocío - när ödebyn blir levande i 14 dagar! Annars är det bara en kyrkvaktmästare, farbrorn i kiosken och en nitisk parkeringsvakt som är där. Förutom enstaka turister och lite boskap där det finns gräs. Fridfullt!

Vi har båda suttit under en korkek och luktat på blommor, och träffat de vilda kamraterna till tjuren Ferdinand. På håll! De är stora och svarta och ibland mycket arga! De får växa upp långt från bebyggelse och de vandrare som tror sig möta vanlig boskap, om de klättrat över stängslet, får raskt tänka om. Tjurarna är inte på humör att träffa tvåbenta ryggsäcksbärande figurer på sitt område.
"Lyd varningsskyltarna!" säger uppfödarna, och vi tror dem gärna för djuren är imponerande som fullvuxna, färdiga för arenan. Vi fick föja med till en f.d.torero (tjurfäktare) som nu föder upp djur i stället, och hans gård låg vid slutet av en smal grusväg långt utanför byn. Där var mycket fridfullt och tyst!

Tjuren, på en av de klickbara tumnagelsbilderna nedan, gick här sedan några dagar för att vänja sig lite grann vid människor innan han skulle in på arenan nästa söndag.

Byfest - Romería
Att få tillbringa en Romería i en liten by kanske fler får uppleva om de hyr in sig i något hus som någon bybo hyr ut. En Romería är en fest, en anledning att träffas, äta gott och dansa och sjunga. Anledningen kan vara något helgons bemärkelsedag och till byn kommer grannbyarnas innevånare i traktens traditionella kläder som tas på när det är fest; unga män, ofta till häst, i finaste stassen á la Zorro, äldre herrar är lika stiliga eller har annan festdräkt på sig (ofta ingår hängslen, färgglad schal runt midjan och keps!).

Flickor och fruar tar på sig sina färgrika klänningar av olika sevillanas-stilar med många volanger och sätter blommor i håret. Den vackra damen bakpå hästen håller sig fast i ett litet handtag i ryttarens sadel! Skickligt!
Se bilder från Corteganas Romería här nedanför. Klicka på tumnagelsbilderna för att få se dem i större format.

Det var Feria i 2½ dag!
Fredag kväll hämtades ett standar med helgonet från kyrkan där det vanligtvis stod och flyttades till ett litet kapell, för att nästa dag under mycken pompa föras i ringlande procession med hundratals deltagare till kapellet utanför en grannby. Där fick det stå i två nätter medan alla dansade, åt, drack, träffade vänner i stora hyrda tält och visade upp sina vackra hästar och dräkter.

När solen nästan börjat gå upp igen söndag morgon var det dags för Churros och varm tjock choklad att doppa dem i! (Lika obligatoriskt som Janssons frestelse frampå nattkröken här i Sverige). På söndagskvällen fördes sedan standaret tillbaka till kapellet i Cortegana, med inte fullt så många deltagare i tåget, och måndag morgon stod det åter på sin vanliga plats i bykyrkan.

Det är lite överraskande att mitt på dagen, en vanlig vardag, se någon rida till byns bar och sitta kvar på hästen med ölglas i handen medan hästen får en hink vatten! Här lärde vi oss att alltid ha kameran beredd och med film i.

Små svarta grisar ("sprättgrisar") festade på ekollon i hägn runt byn och utgjorde råvaran för El Jamón de Huelva som är en delikatess man lätt blir "beroende" av. Likt Parmaskinkan är den lufttorkad och ompysslad av vänliga händer tills den är klar att avnjutas efter ca 1½ -2 år. Pata negraskinkan har alltid foten kvar (pata negra=svart fot) så att kunden kan se att det är rätt sorts gris som en gång förnöjt grymtande rotade efter ollon under korkekar i Huelvas bergsbyar.

Hemvägen tillbaka till Valencia gick via Toledo (den goda marsipanen därifrån måste man köpa!) och över La Manchaslätten, med mil efter mil av antingen olivträd eller vinstockar. På avstånd såg vi några ställen där saffran växer. Känns extra roligt använda sin souvenir hemma sedan!